Vi började arbetet med gatubarnen hösten 1995 i Moskova:
Situationen var värre än vi trodde
| När vi påbörjade hjälparbetet i Moskva hösten 1995, var vår tanke att ge åtminstone lite hjälp till barnen, som hamnat i en svår livssituation pga. ekonomiska problem. När vi såg gatubarnens fruktansvärda liv bland våld, brottslighet, sexuellt utnyttjande, droger och kyla, förstod vi att det var frågan om mycket mer än bara matutdelning: på gatan pågick en kamp om liv och död. |  |
| De första barnen i Moskvas barnhem hösten 1997. Vänster bak Ignat Ivanov och hemmets föreståndare Gennadi Dolbin. |
Barnen har hamnat i ett system, som obönhörligen förstör hela människan på några år – innan dennes liv knappt har hunnit börja. Drogerna, våldet, det sexuella utnyttjandet och sjukdomarna bryter ner barnet både fysiskt och moraliskt. Vi insåg att barnen var på väg att störta ner i en avgrund.
I början av vårt arbete blev vi väl medvetna om barnens grymma verklighet, när den 8 – åriga pojken Sergei – det första barnet, som hade börjat förändras genom gatupatrullens arbete – blev våldtagen av fyra maffiamän som straff för att han snattat något av dem. Sergei blev psykiskt knäckt av detta. Det finns inget heligt på gatan. Där finns inget hopp. När man hamnar där, finns det väldigt små möjligheter att komma därifrån. Där finns det bara en riktning: neråt.
Då bestämde vi oss för att försöka förändra så många barns öde som möjligt. Nu, många år senare, är det en glädje att se att vi i många fall har lyckats med det. Tiotal barn har fåtts bort från gatan, och vid sidan av det har även flera av barnens föräldrar och narkomanungdomar fått en ny start i livet.
Behovet av ett barnhem kändes ännu större efter denna händelse, så hösten 1997 kunde vi öppna barnhemmet. Förverkligandet av barnhemmet var ett under, eftersom vi startade projektet utan några som helst resurser. Idag har vi förutom barnhemmet en stor bondgård och verksamheten har spridit sig till S:t Petersburg, Kaliningrad, Krasnojarsk i Sibirien och Bulgarien.